Deutsche Dendrologische Gesellschaft donerade Arboretum Mustila ett parti treåriga nikkogranar under sitt besök i arboretet 1925. A. F. Tigerstedt förhöll sig skeptisk till utsikterna för träden att klara sig. Det oaktat finns träden fortfarande kvar i dag i de västra delarna av sydsluttningen intill vägen mellan Onnela och Hannula. De är välmående men inte särskilt storvuxna.
Nikkogranen har också i övriga delar av Finland varit en raritet för arboretum och provförsök. Under de senaste åren har plantor hämtats från mellaneuropa närmast för att planteras i privata trädgårdar, men fortfarande har man inte någon helhetsbild av granens härdighet eller förmåga att intressera, vilket var fallet med flere tidigare odlade ädelgranar.
Nikkogranen förekommer naturenligt på alla japanska huvudöar frånsett den nordligaste ön Hokkaido. Den trivs bäst i bergstrakter på 1000 - 1800 meters höjd, alltså högre upp än dess nära släkting momigran (A. firma) men lägre ner än fujigran (A. veitchii) och aomorigran (A. mariesii). Med tiden blir stammen grovbarkig, kronan regelbundet grovtecknad ungefär som hos momigran och ussurigran medan grenvinklarna blir uppåtriktade på japanskt maner.
