Skip to main content

C. G. Tigerstedt [ca. 1950]: Arboretum Mustila

Någa data beträffande grundläggandet av detsamma och beträffande de riktlinjer som blivit följda vid dess utbyggnad intill senaste tid.

År 1902 anlades de första plantskolorna för uppdragning av in- och utländska trädarter – främst barrträd. Samtidigt vidtog inom Mustila Gårds skogar (c. 2000 ha.) ett intensivt skogsbruk i form av dikningar och inplanteringar av kalmarker, röjningar, gallringar, rutsådder m. m. vilka arbeten alltfort kompleteras. Samtidigt anlades inom Arboretum Mustila smärre bestånd av inköpta plantor av redan tidigare inom vårt land odlade skogsträd s. s. sibirisk och europeisk lärk, sibirisk ädelgran, cembra-tall m. fl.

I den mån plantskolorna begynnte avkasta skolat material utplanterades utländska trädskag i allt större skala beståndsvis. Målet var att utröna hurivida dessa kunde uppvisa en snabbare tillväxt än våra inhemska skogsträd, eller möjligen aven ett säreget virke. Sålunda fick arboretum från början en forstlig prägel – en prägel som det alltfort uppvisar. Själva arboretum omfattar nu c. 120 ha.

Initiativet till dessa arbeten inom skog och arboretum togs av min år 1926 hänsovne fader, verklige statsrådet A. F. Tigerstedt, som även innehade ledningen av denna verksamhet intill sitt frånfälle.

Under årens lopp ernåddes kontakt med forstmän och forsliga institutioner i olika delar av norra halvklotet. Sålunda importerades från Bulgarien och Serbien frö av Pinus peuce och Picea omorika – år 1907. Dessa två arter växa nu i flere vackra bestånd inom – och även utanför – arboretum och hava avkomlingar i tredje led.

En viktig källa för fröimport utgjorde även den kända firman Johannes Rafn i Köpenhamn.

Proveniensens betydelse framstod allt klarare. Det synes mig dock som om många faktorer hittills ej vunnit tillräckligt beaktande. Detta gäller isynnerhet "ljusklimatet".

Den relativa fattigheten på trädslag som karaktäriserar N. Europas skogar var stora sträckor äro täckta av exempelvis endast en tall-art Pinus sylvestris L., en gran-art Picea abies (L.) K. här och var avbrutna av Betula alba [Betula pendula & Betula pubescens]. Denna enformighet är av utmordetlig betydelse för vår trävaruindustri och underlättar en rationell skogsvård. Vid en introduktion av utländska trädslag för praktisk skogsbruk i Finland, måste vi söka dessa arter från sydligare breddgrader, och samtidigt från större höjder över havet. Norr om 60° N. bredd föreligga endast få arter av forstligt intresse för oss. Med avtagande polhöjd måste vi, som antyts, söka nyt trädslag från större höjder där temperaturen motsvarar förhållandena på Mustila. Härvid hava vi att räkna med en förändring såväl beträffande den direkta som den diffusa strålningen. Härtill kommer ytterligare en förändring i fotoperioden och säkerligen i termoperioden. Ett flertal observationer beträffande trädslag från sydligare och montanare respektive alpinare regioner kan jag endast förklara med antagandet, att icke endast medeltemperaturen och medelmederbören, såsom de framkomma ur väderleksrapporterna utan även de ovannämnda faktorerna spela en väsentlig roll i respektive arters trivsel. I detta sammanhang borde väl också beaktas att förhållandet mellan nederbörd och fördunstning är en funktion av lufttrycket.

Störningarna i jämnviket kommer ibland tydligt fram i samband med de vegetativa prosesserna. Ofta ser det ut som de generativa prosesserna (blommning, knopp- och fröbildning) störts i högre grad. Här finner jag det för lämpligt att citera en sat ur den amerikanska forskarens F. W. Went's uppsats "The climatic control of flowering and fruit set" pag. 169 i Maj-Juni nummert av The American Naturalist 1950: "The temperature responses discussed in the previous paragraphs make it clear as published by the weather bureau, to predict what plants will do well in which climate."

Utan att ingå på alltför många detaljer måste jag dock framhålla att några arter från relativt låga breddgrader och betydande höjder over havet uppvisar alla tecken på att de trivas såväl I vegetativt som generativt hänseende.

För hortikultur och parkvård stå estetik och mångformighet i förgrunden. Här hava planteringarna inom Arboretum Mustila att uppvisa ett rikligare resultat – trots ett strängare klimat och en relativ brist på lämplig jordmån. De ädla lövträden nå sina nordgränser i S. W. Finland och förekomma numera därstädes endast på begränsade lokaler. Den glaciala och sura (=humida) jurdmånen gynnar varken dessa eller andra mer fordrande lignoser, även om dessa i övrigt äro härdiga.

På arboretum sydsluttningar, skyddade mot nordvindar, förekomma smärre bestånd, grupper och enstaka exemplar av löfträd, buskar och även ömtåliga koniferer. Härvid har i många fall en jourdförbättring skett genom tillförsel av mylla.

Ett flertal af dessa exoter trivas väl och många give grobart frö t. ex. Juglans, Pterocarya, Forsythia ovata, Acer rubrum etc., medan andra give ögonfröjd genom blommor och vacker lövskrud. På hösten lysa många arter i rött eller orange t. ex. Acer arter, Crataegus douglasii, Berberis thunbergii, Cercidiphyllum m. fl.. Magnolia acuminata har uppvuxit till ett 20 m hög blommande träd, desslikes Magnolia parviflora [Magnolia sieboldii].

Under de två senaste decennierna har även den ört- och buskartade skogsvegetationen alltmer beaktats. Härifrån är steget icke långt till den trädgårdskonst i skog, vilken med en engelsk term kallas Woodland Gardening. I den sådan miljö trivas t. ex. Rhododendron, Echinopanax horridus [Oplopanax horridus], Pachysandra samt en mångfald skuggfördragande örter t. ex. Rodgersia, Claytonia, Podophyllum, Epimedium, Sasa-arter samt en mängd ormbunkar. Den humida atmosfären och jordmånen gynnar dessa, liksom många andra skogsplantor.

Arbetet har varit av forslig såväl som av botanisk art. I många hänseenden kunde man kalla detta arbete till-lämpad växtfysiologi.

Då jag tänker på att ett flertal släkten och även arter tidigare i tertiär och interglacial vuxit i Europa, betraktar jag ibland planteringarna som en reintroduktion av utdöda typer – väl medveten om att den 60:de breddgraden icke just är den lämpigaste för en sådan reintroduktion.

Många utländska trädslag hava vuxtit ut till timmerdimensioner och invid några bestånd kan "naturlig föryingring" iakttagas, vittnande om att främlingarna trivas i sitt nya hem. Kulturbestånden hava underkastats regelrätt gallring och ett antal provytor – insatta genom vänligt trillmötesgående av var Forstvetenskapl. Forskningsanstalt – giva ett bevis för den ofta utmärkta tillväxten i massa och dimensioner.

Den intill 140 år gamla, sparade naturskogen – isynnerhet tallskog – får utveckla sig till urskog. Här ske alla ingrepp med största varsamhet. Likaså undvikes all onödig frisering i kanterna av de planterade bestånden. Rönn, björk, al och hallon m. m. få bilda skyddande snår för ett allt rikare fågelliv. Holkar hava utsatts för småfåglar. I urskogen häckar även orren.

Vipuvoimaa EU:lta    AEKR        elykeskus_vari_fin